VEAB, Växjö Energi, planerar att ta nästa steg i sin hållbarhetssatsning genom att satsa på minusutsläpp. Bolaget blir därmed ett av de första energiföretagen i världen att införa koldioxidinfångning vid ett värmeverk. I en ledare i tidningen SMP, Smålandsposten, ifrågasätter Emma Jaenson satsningen på bio-CCS som medför extremt höga kostnader och riskerar att bli ännu ett grönt bidragsfinansierat misslyckande.
Tekniken som kallas bio-CCS (Bio Energy Carbon Capture and Storage) innebär i korthet att man fångar in koldioxid från biobränslen för att avlägsna koldioxid från atmosfären permanent. Eftersom biobränslen redan är klimatneutrala skapar man minusutsläpp. Tidigare har man talat om CCS, vilket är samma princip, fast när det kommer till fossila bränslen.
Koldioxidinfångning är dock inget nytt. Det har funnits, hyllats – och ratats i decennier.
Problemet är inte att det inte fungerar. Problemet är att det är oerhört dyrt. Och för att det ska ge någon märkbar effekt måste koldioxidinfångningen ske på enormt stor skala.
CCS betraktades länge som revolutionerande för klimatet. Den första pilotanläggningen för CCS invigdes 2008 av Vattenfall vid det jättelika brunkolsverket Schwarze Pumpe i sydöstra Tyskland. Motgången kom när man skulle pumpa ut miljontals ton koldioxid via en 120 kilometer lång pipeline, 1000 meter ner i underjorden. De boende ovanför lagringsplatsen gick föga förvånande inte med på att leva ovanpå en enorm koldioxidsänka. Det var dock bara en liten del av problemet.
Den främsta anledningen till att CCS inte fungerar – och aldrig har fungerat – är ekonomisk. Projekten i dag fokuserar ofta på att lagra koldioxiden några kilometer under havsbottnen. Detta är också något som nämns på VEABs hemsida: lagring av koldioxid i Nordsjön.
Svårigheten med CCS är att det krävs enorma resurser för att det ska vara effektivt. CCS är inte något litet grönt projekt. Det är ett enormt infrastrukturprojekt. I praktiken krävs storskalig infrastruktur med pipelines, och stora gemensamma, regionala lager långt under marken.
I dag har de flesta projekt för den revolutionerande koldioxidinfångningen stannat av. Förutom på några ställen då, i bland annat Växjö. Och i dag kan man läsa på regeringens hemsida att Sverige ska bli ”ledande på området”. Det bör också noteras att inga företag tycks villiga att investera i bio-CCS. Läser man på VEAB:s hemsida består finansieringen av bidrag från Energimyndigheten och staten.
Är det något som vi svenskar vet som ingen annan vet? Varför ska vi gå i bräschen för något som redan har testats – men som tidigare har misslyckats?
Det bör också noteras att företag inte tycks villiga att investera i bio-CCS. Läser man på VEAB:s hemsida består finansieringen av bidrag från Energimyndigheten och staten.
Så hur mycket har regeringen och EU då beviljat i bidrag? 2024 gav EU grönt ljus för regeringen att fördela 36 miljarder kronor till bio-CCS-projekt i Sverige som kommer ”att vara helt avgörande för att Sverige ska behålla den världsledande positionen att minska klimatutsläpp”, enligt miljöminister Romina Pourmoktari (L). Dessa pengar hade kunnat användas till annat: för att bygga ut kärnkraft, eller för att delfinansiera sammankoppling av fjärrvärmenät.
Varför, kan man undra, genomförs då denna satsning, trots erfarenhet som visar att det inte fungerar? Kanske handlar det om idealistiska tjänstemän på Energimyndigheten. Kanske handlar det om att det är Liberalerna som styr Miljödepartementet. Kanske handlar det också om själva branschen: ingenjörer tycker givetvis att tekniken är spännande i sig.
Oavsett vad är grundproblemet detsamma: det är någon annan som betalar.
Av: Emma Jaenson.
Tidigare publicerad i Smålandsposten.
