Jag fick häromdagen en offert på solceller till mitt tak. I prospektet fick jag veta att de ca 10 000 kWh som mina solceller skulle producera också skulle bidra till minskade CO2-utsläpp med 4 ton. Per år! Efter en stunds arbete med en gammal miniräknare kom jag fram till att det skulle innebära att mina solceller reducerar CO2-utsläppen med 400 gram/kWh. Där åkte mina ögonbryn upp en våning eftersom svensk elproduktion varit i
Av: Sven Olof Andersson Hederoth
Jag fick häromdagen en offert på solceller till mitt tak. I prospektet fick jag veta att de ca 10 000 kWh som mina solceller skulle producera också skulle bidra till minskade CO2-utsläpp med 4 ton. Per år! Efter en stunds arbete med en gammal miniräknare kom jag fram till att det skulle innebära att mina solceller reducerar CO2-utsläppen med 400 gram/kWh. Där åkte mina ögonbryn upp en våning eftersom svensk elproduktion varit i princip CO2-fri i 40 år och enligt de flesta källor är överlägset bäst i Europa med ca 10g/kWh. Detta är troligen rent av mindre än den CO2 de för med sig från tillverkningen i Kina. Tänker man att solel från mitt tak ska ersätta kolkraftverk i Rumänien? Tja, kanske kan man se det så, även om det kräver att överföringskapaciteten är obegränsad vilket väl knappast är fallet.
Men det fick mig att fundera på något annat. Idag gäller det att stoltsera med begrepp som förnybart för att sälja saker. Kan man dessutom visa att den grej man säljer också bidrar till att minska koldioxidutsläpp är det ännu bättre, minsta chipspåse skryter ju med att ha minskade CO2-utsläpp nuförtiden. Om man bidrar till att rädda planeten är man ju inte längre en vinstoptimerande kapitalist, istället har man då muterat till att bli en partner i ett mycket större sammanhang, en varm filt av godhet som gör att kundernas förtroende bara ökar. En riktig ”feel good factor”.
Men bemannas kinesiska solcellsproducenter eller tyska vindkraftsfabriker verkligen av godhjärtade människor som i första hand tänker på jordens framtid och att fixa klimatet? Nej, självklart inte. Vindkrafts- och solcellsindustrierna som på kort tid växt till att bli några av världens största och mest framgångsrika, har det som alla privata företag har (och ska ha) för ögonen: Tillväxt och vinst.
Klimatfrågan har lett oss in på en rad tokigheter. Många verkar vara övertygade om att man kan rädda klimatet genom att konsumera vissa saker. Den som avstår från kött och föredrar en mjölkliknande produkt frampressad ur havre framför den naturliga mjölken får pluspoäng i klimathimlen. Samma sak med vindkraft, solceller, eller elbilar. Så länge de förefaller ge lägre koldioxidutsläpp köper man, fastän de i många fall kommer att leda till stora miljöproblem.
Ett bilbatteri för en elbil som väger 250 kg kräver att man gräver upp cirka 250 ton av jordskorpan om man antar att halten av de metaller man vill åt är en promille. Räknat på 30 000 mil så behöver en dieselbil ca 20 ton bränsle under samma tid. Vilket är bäst? Hur ska man avgöra det?
Vind- och solceller, elbilar, Hybrit-stål, CO2-infångning och alla andra produkter och aktiviteter som stigmatiseringen av allt ”fossilt” har resulterat i, leder i vilket fall ofelbart till högre kostnader och en lägre levnadsstandard för medborgarna. Därmed kommer också samhället, paradoxalt nog, att ha mindre ekonomiska resurser till förfogande för framtida utmaningar: Miljö, klimat, försvar, inflation, pensioner, sjukvård och mycket annat.
Fossila bränslen står fortfarande för 85% av den energi mänskligheten använder och det finns mycket lite som talar för att den siffran kommer att ändras nämnvärt de närmsta 50 åren. Kanske dags för våra folkvalda att skruva ner tonläget en aning? Allt fossilt är inte dåligt.