Häromveckan nåddes vi av en nyhet om elanvändningen. Rapporter visar att elanvändningen i Europa har minskat stadigt under det senaste året. Man kan fråga sig varför och inte minst kan man fråga sig varför politiker och aktivister har skrikit sig blåa i ansiktet om ”elektrifiering” som något självklart och nödvändigt.
Jag skrev en lång analys av framtidens elbehov i Sverige 2019 (Nordisk Energi nr 6, 2019 och Energinyheter.se). Perspektivet då var att fastän man prognosticerade en enorm ökning av elförbrukningen så lades stora delar av produktionsapparaten ner (kärnkraften). Denna märkliga paradox har många debattörer avhandlat sedan dess.
Men nu, sex år senare verkar ökningen ha avstannat. Det finns flera förklaringar till detta. Inte minst har energibesparingsåtgärder, såväl påtvingade som frivilliga, varit betydande. Fastän Sveriges befolkning har ökat med 25% de senaste 40 åren, och en stor del olja och andra fossila bränslen fasats ur, har inte elförbrukningen ökat nämnvärt. Detta är enastående.
Den andra förklaringen är att många elintensiva projekt inte har förverkligats. På den tiden (2019…) talades det vitt och brett om höghastighetståg, batterifabriker, fossilfritt stål, elfordon och så vidare. En del av dessa har gått dit dumma projekt går för att dö, andra bubblar på. Andra antaganden, till exempel en befolkningsökning på en miljon nya svenskar fram till 2030 verkar inte heller bli verklighet.
Andra länder i Europa har liknande erfarenheter. Besparingsivern överträffar med god marginal ökad efterfrågan, ofta beroende på en nedgång i industriell aktivitet. Eller är det så att energibristen orsakar nedgången? I Sverige har vi tydligt sett exempel på detta, till exempel kunde inte Pågens bageri i Malmö utöka sin verksamhet på grund av elbrist. Jag kan lova er att irritationen i Malmö har varit stor när man dels tvingades åse hur Barsebäcksverket (1200 MW) lades ner utan tanke på hur den kraften skulle ersättas, nedmonteringen av Öresundsverket (400 MW) (ett beslut som sedan backats tillbaka). Som kronan på verket lade man sedan ner fyra reaktorer i Oskarshamn och Ringhals och misslyckades med att överföra el från norr till söder. Att Malmö och Skåne därefter får utstå arroganta och hånfulla uttalanden om att man har hög arbetslöshet och tvingas ta emot kommunala utjämningsbidrag från till exempel Lidingö minskar inte irritationen.
Det går inte heller att undgå misstanken att den minskade elanvändningen också är en funktion av att energipriserna har stigit kraftigt. Att det besvärliga läge Tyskland hamnat i hänger ihop med kärnkraftsavvecklingen råder det inget tvivel om. Forskning visar att en ökning av elpriserna får en förödande effekt på investeringsvilja och arbetslöshet så ingen borde vara överraskad.
Detta är helt enligt plan. Europa ska tydligen avindustrialiseras och Skåne visar vägen.
Sven Olof Andersson Hederoth
