Ledare - Hoppet tänds för Sverige

Det här är miljöteknik på hög nivå. Bilden föreställer den natriumkylda snabba Generation IV-reaktorn PRISM, som utvecklas av företaget GE Hitachi och är en liten modulär reaktordesign på 311 megawatt som kan fabrikstillverkas och placerasi block om två. Kan det bli bättre om man vill säkra en miljövänlig, fossilfri el för framtiden! ILLUSTRATION: GE HITACHI NUCLEAR ENERGY
Stefan Löfven har gått och blivit kärnkraftsförnekare. Han ser ett helt nytt landskap framför sig, det är den förnybara elen som allt ska handla om nu. Kärnkraften som han var för när han var ordförande på Metall tror han inte på längre, han hade fel, menar han

Nya kärnkraftsblocket M-KD-SD-L

pressar kärnkraftsförnekarna

 

 

Nyligen var det partiledardebatt i SVT. Debatten startade med ”klimatet”, men det blev kärnkraftens vara eller inte vara som snabbt hamnade i fokus. Här stod två linjer mot varandra; Ulf Kristersson, Ebba Busch Thor, Nyamko Sabuni och Jimmy Åkesson på den ena sidan. "Vansinnigt att avveckla kärnkraften, bygg nya reaktorer, elen kommer inte att räcka” och på den andra sidan. "Förnybart klarar hela energi-försörjningen, vindkraft är lösningen, kärnkraft behövs inte, nu ställer vi om på riktigt,” säger Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Per Bolund och Annie Lööf.

 

Det finns en hel del att säga om den här debatten. För första gången framträder tydligt en riktning bland riksdagspartierna som är klart uttalat kärnkraftsvänlig. Nu har man dessutom flyttat fram sina positioner, blivit betydligt mer offensiva. De här fyra partierna vill se en utveckling av kärnkraften med nya reaktorer och en satsning på Gen IV. Det kan tyckas självklart för många energiexperter och industriföreträdare men det har varit en lång resa att nå så långt.

 

Plötsligt finns det hopp för Sverige. Här öppnar sig nu en chans att en gång för alla vrida om svensk energipolitik ett helt varv, stoppa den märkliga tyskinspirerade vindkraftsutbyggnaden (den tyska omställningen till förnybart kallad Energiewende har redan blivit ett stort fiasko) och inte förvärra närtidsproblematiken med effektbrist genom att tillåta fortsatt drift av R1 och R2 och utreda möjligheten för en återstart av O2. Planer och studier i samråd med kraftindustrin för att bana väg för nya kärnkraftsreaktorer skulle kunna starta på kort varsel. Forskning och utveckling för att realisera Gen IV-reaktorn skulle snabbt kunna starta. Det är en närmast idiotsäker reaktor som använder bränslet ännu mer effektivt. Här kan man verkligen tala om grön miljöteknik, inte bara fossilfri el utan kanske till och med förnybar. En sådan politik skulle innebära möjligheten till ökad elektrifiering och skulle locka ny elintensiv verksamhet till Sverige.

 Dessa fyra kärnkraftspositiva partier framstår som konkreta, bestämda, tydliga och framsynta i energifrågan. Alla fyra partiledarna visar på hur äventyrligt det skulle vara att enbart lita till den volatila vindkraften som energikälla, uppbackad av den likaså väderberoende vattenkraften. Det skulle vara ett historiskt misstag att avveckla kärnkraften som Ulf Kristersson uttrycker det. Sverige har alltså fått ett sammanhållet block för kärnkraftens bevarande och utveckling, som naturligtvis skulle kunna samverka och lägga fram förslag tillsammans i Riksdagen och vinna majoritet. Ulf  Kristersson har redan börjat röra sig i den riktningen. Jimmy Åkesson är där redan och Ebba Bush Thor inte långt ifrån.

 

De fyra kärnkraftsförnekarnas partier är idag i minoritet enligt det aktuella opinionsläget, 46,5% mot 51,7% för kärnkraftsförespråkarna (sammanvägning av sex opinionsmätningar, oktober 2019) Dessa är verkligen inte heller de som man skulle vilja överlåta sina barns och barnbarns framtid till. Här är det förhoppningar, ideologi och förnekelse som styr energipolitiken. 

 

Det här är också vänsterns stora chans att med klimatfrågan som motor driva fram en utveckling som ytterst syftar till att skada och försvaga kapitalismen. Allt fler har kommit till insikt om att vänstern håller på och kidnappar klimatfrågan för att skapa sitt ”nya samhälle”, ett hårt kontrollerat samhälle, fritt från den västerländska kapitalismens konsumtionsmönster, frihet och levnadssätt. Vad de än låtsas att de är, det är detta som de är ute efter, låt dig inte luras.

 

   Varför skulle socialistiska partier vara emot kärnkraft? Varför skulle ”arbetarklassen” och de lågavlönade som S och V säger sig värna om inte förtjäna bättre än en opålitlig intermittent vindkraft med en utnyttjandegrad på endast 20-25% ? Det har i grunden ingenting med vilken energiform som är bäst. Det handlar ytterst om att få inflytande över samhällsutvecklingen, i förlängningen ”att byta samhällssystem”. Miljörörelsen har i huvudsak utvecklats till en del av vänstern i Sverige. Den har alltid varit tillväxt- och industrifientlig och vet att lyckas man inte stoppa kärnkraften så blir det svårt att genomföra det lågenergisamhälle man innerst inne strävar efter och längtar till. 

 

Kärnkraften är vattendelaren. Så har det varit sedan 1970-talet. Får vi rikligt med ren energi, läs kärnkraft, kan inget stoppa den tillväxtbaserade utveckling vi sett under decennier, den utveckling som man inom vänstern och miljörörelsen så starkt ogillar, trots att allt visar att det är denna väg som kan utrota svälten och fattigdomen i världen. 

 

Genom att avveckla kärnkraften som vi byggt och drivit med den äran i decennier och istället bygga ett vindkraftssamhälle ska vi alltså frivilligt och aningslöst skapa oss en framtid präglad av knappa energiresurser och de svåra konsekvenser detta medför för arbete, samhälle, industri och välfärd. Tala om självskadebeteende.

 

Det är politiker som Stefan Löfven som har ansvaret för Sveriges framtida energiförsörjning. Men det är så här man har agerat. I energiöverenskommelsen mellan fem riksdagspartier 2016 möjliggjordes för kraftindustrin att bygga nya reaktorer. Men vid den tiden led kärnkraften av en straffskatt, den så kallade effektskatten, som omöjliggjorde för företag att investera i ny kärnkraft. Det blev för dyrt. Staten lyckades ta in fyra miljarder kronor på denna skatt varje år. Den socialdemokratiska regeringen hade alltså medvetet gjort kärnkraften olönsam med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När sedan till slut denna extraskatt togs bort 2018 hade man redan etablerat idén om att kärnkraftselen är för dyr. Skadan var redan skedd. Vindkraftsexperimentet hade fått rulla på ohejdat under flera år, utan konkurrens, vindkraften hade gjorts suverän, ”billigare” än kärnkraften, förnybar, inget kunde väl vara bättre, menade man då. 

 

Då hade redan två reaktorer i Oskarshamnsverket tvingats till nedstängning som en konsekvens av effektskatten, trots att en av dem, O2:an, var i slutfas på en uppgradering som skulle möjliggjort många års fortsatt drift. Då hade man också redan fattat det ödesdigra beslutet att stänga av de två äldre fullt fungerande Ringhalsreaktorerna. Men inte ett ord yttrades om att vindkraften måste vara "billig" eftersom det är en ytterst osäker elleverantör som oavbrutet drabbas av driftsavbrott. 

 

Dessutom har kärnkraftsförnekarna inte vägt in de stora reparationskostnader som väntar efter några år av drift, försämrad produktionskapacitet och de omfattande arbeten som skall ta vid när de jättelika vindsnurrorna skall monteras ner efter sin korta livslängd eller totalrenoveras, för att inte tala om kostnaderna förnya ledningsdragningar till den över hela landet och ute till havs utspridda vindkraften. Vad blir priset då? Vad händer med vindkraftsexperimentet om detta energislag tvingas bära kostnaderna som det orsakar vårt elsystem. Skulle det överleva en dag till?

 

– Kärnkraftsägarna vill inte bygga ny kärnkraft trots att de får, säger Stefan Löfven, närmast triumferande under partiledardebatten. Eftersom han och regeringen kontrollerar statliga Vattenfall som är största ägare av kärnkraft i Sverige klingar även detta bara falskt. Magnus Hall, chef för Vattenfall, tidigare kärnkraftsförespråkare, bytte plötsligt fot och sa sig inte längre tro på kärnkraft. Vem, vilka kan ha legat bakomdetta? Nu på senare tid har Hall dock uttalat sig mer positivt för ny kärnkraft. Naturligtvis, han är ju en tänkande människa med stor insikt i energiproblematiken. Skulle han börja arbeta för att bygga en ny reaktor vid Forsmark, skulle han dock snabbt tvingas bort från sin tjänst. Vem vill inte behålla ett jobb med en årslön på 15,2 miljoner! (2018). Bra betalt för att leda avvecklingen av halva Ringhals, får man nog säga.

 

Från mannen bakom dessa generösa jättelika statliga lönegåvor, (han gav även ny superlön till den tidigare vd:n, Lars G Josefsson), Vattenfalls ordförande, Lars G Nordström, finns inte mycket att hoppas på. Han uttalar sig i SvD 191021 precis som sina uppdragsgivare, Stefan Löfven och Anders Ygeman önskar (kräver?). – Tror inte på ny kärnkraft i framtiden, betecknar Gen IV som något av en dröm! Hur kan det ha blivit så här? Företrädare för landets största kärnkraftsproducent vägrar se en långsiktig hållbar realistisk lösning på energifrågan och smädar seriös internationell forskning på en av de mest spännande projekten just nu inom energiområdet! Både Hall och Nordström måste avgå och lämna plats för chefer som tror på sin produkt.

 

– Vi skall kunna säga till kommande generationer att vi förstod vad som skulle hända och att vi ställde om på riktigt, säger Stefan Löfven i partiledardebatten i tv. Lite väckelsekänsla plötsligt! Kanske har han hittat sitt kall. Lite som Greta Thunberg. Men vad har han att erbjuda egentligen!

– Det är bara en överföringsfråga, överföringskapaciteten måste byggas ut, menar Stefan Löfven vidare i partiledardebatten i tv. Även om han inte säger det, så syftar han naturligtvis på alla de larm-rapporter som strömmat in i synnerhet de senaste månaderna om den allvarliga effektbristen som drabbat hårt på många ställen i landet. Detta har lett till att många industrier har fått skrota sina investeringsplaner och istället börjat söka sig utomlands där framtiden för elförsörjningen inte är lika osäker.

 – Jag ser ett helt nytt landskap framför mig, säger han vidare som en pånyttfödd. Vi kommer klara detta på förnyelsebar el. Vi skall klara detta! Han beskriver sin omvändelse, att det inte längre är som när han var ordförande för Metall och trodde på kärnkraften. Han hade fel, nu är det förnybart som gäller.

 

Statsminister Löfven fortsätter berätta som om de vore uppenbarelser, de fantastiska innovationerna som väntar i den nya förnybara eran, till exempel en ståltillverkning utan kol och nya hållbara fantastiska produkter. Han säger dock ingenting om att det i och för sig lovvärda Hybrit-projektet vid Oxelösunds järnverk kommer att innebära en extra elförbrukning på 1 500 MW och att man varit tvungen att ansöka om en ny kraftigare elkabel från huvudnätet till stålverket för att i en framtid kunna tillverka fossilfritt stål. Kabeln kan man nog dra, om man nu skulle få tillstånd och det finns pengar, men om det kommer finnas el tillräckligt att skicka i den till Oxelösund är ju ytterst osäkert. 

 

Elektrifieringen av våra färdmedel kommer om tio år medföra en ökad elförbrukning på ytterligare uppskattningsvis 1 500 MW, befolkningsökningen innebär runt 2 700 MW mer i elförbrukning, datacenter kräver bara de omkring 2 000 MW ytterligare, Northvolt blir en storförbrukare av ännu okänd dimension. Våra nya forskningsanläggningar i Lund, Max IV och ESS med sina jättelika acceleratorer blir kraftiga elförbrukare i framtiden om de skall kunna hålla igång sina experiment för människans bästa. Alla stora infrastruktursatsningar som pågår eller planeras tillför naturligtvis ytterligare krav på stor eltillförsel som höghastighetsjärnvägar, tunnelbanor, spårvagnar, elektriska motorvägar för lastfordon, med mera.

 

Totalt kan det röra sig om en ökad elförbrukning på 8 500-9 000 MW (extra alltså, utöver dagens) i en ganska snar framtid, motsvarande tio kärnkraftverk av normalstorlek! Var skall Stefan Löfven hämta den elen. Stefan Löfven hoppas på vattenkraften, (som alla andra) men det måste ju ändå vara så att han inser att vattenkraften inte ensam kan leverera i de nivåer Sverige kräver. Hur skall man tackla frånfallet av kärnkraftens 40 procentiga andel av elproduktionen samtidigt som vi måste få fram minst 8 500 MW ytterligare till allt det nya som klimatomställningen och elektrifieringen kräver. Förvänta er inga svar på sådana frågor. Sådana svar finns helt enkelt inte om man är kärnkraftsförnekare och vindkraftsbyggare.

 

Vattenkraften kommer i framtiden få vidkännas ständiga störningar om den hela tiden måste täcka upp för avbrott i vindkraftsleveranserna när det inte längre finns någon annan baskraft. Då sjunker nivån i dammarna och kapaciteten minskar och ger mindre kraft när den sedan väl behövs. Vad det kan innebära om torka skulle slå till i övre Norrland har vi fått en föraning om ett par gånger de senaste åren. Låg tillrinning till vattenmagasinen innebär sämre elproduktion. Om köldknäppar infinner sig i framtiden (vem vet något om detta idag?) fryser ju både älvar och vattenmagasin, då blir det inte mycket till el. Det är alltså osäkert om vattenkraften kan vara den pålitliga baskraft som allmänt tas för givet i all energiplanering och i alla framtida energiscenarier. Det är endast kärnkraften som vi själva kan bestämma över. Vi kan bestämma här och nu hur mycket kärnkraftsel vi vill tillföra energisystemet om 20 år. Det är så vi bygger en framtid med välstånd och industriell utveckling. Så ser ansvar ut. 

 

Frågan är om vår statsminister är okunnig om allt detta eller intellektuellt ohederlig, eller kanske frälst. Det får var och en lista ut själv. En sak är i alla fall klar. Med tanke på mina barnbarn och deras barn i framtiden så väljer i alla fall jag att backa upp det nya kärnkraftsblocket bestående av L, SD, M och KD, ett block som såg dagens ljus den 13 oktober 2019 i en partiledardebatt i Sveriges Television. Äntligen.

John Hardwick