Det finsk–amerikanska ramavtalet om byggandet av 11 isbrytare till USA är på väg att omsättas i konkreta kontrakt för varven i Helsingfors och Raumo. Enligt Yle förs nu intensiva förhandlingar med USA:s kustbevakning om de praktiska villkoren.
Reko-Antti Suojanen, industriråd vid arbets- och näringsministeriet och nationell koordinator för isbrytarsamarbetet, beskriver läget så här i Yles program Talousaamu:
– Just nu för de här finländska varven förhandlingar med USA:s kustbevakning om praktiska fartygsbyggnadsavtal, det vill säga om vilka slags avtal som ska gälla när fartygen byggs, säger Suojanen i den ursprungliga intervjun.
Enligt honom finns ännu ingen fast tidsplan för när kontrakten kan undertecknas.
– Det finns ännu ingen exakt information om när avtalen eventuellt kan undertecknas. I bästa fall blir det redan under detta år, förhoppningsvis senast i början av nästa år.
Ramavtalet gäller 11 isbrytare till USA:s kustbevakning och beskrivs som ett genombrott för finländsk maritim industri. Om projekten går vidare enligt plan innebär det ett stort och långvarigt arbetsflöde för de aktuella varven.
Diplomati, lagstiftning och brist på isbrytarkompetens
Att avtalet alls blev möjligt hänger samman med både politik och teknik. Normalt hindrar amerikansk lagstiftning staten från att beställa fartyg från utlandet. För att kringgå det krävdes ett särskilt statligt ramavtal.
– Det förhandlades om det här i lite över ett halvår. Från finländsk sida deltog en rad personer, olika ministerier, beskickningen i Washington och ända upp till presidentnivå i diskussionerna, säger Suojanen till Yle.
Han betonar att USA och Kanada saknar den samlade kompetens som finns i Finland när det gäller isbrytare.
– Finland har stark teknisk kompetens, produkter och varv som kan bygga de här fartygen. Att denna kompetens och kapacitet saknas i USA och Kanada ledde till det här samarbetet.
Finländska varv har byggt isbrytare i årtionden, både för inhemskt bruk och export. Erfarenheter från projekt under kalla krigets tid – när stora leveranser till Sovjetunionen präglade varvsindustrin – har successivt övergått i specialisering på avancerade arktiska fartyg.
Suojanen lyfter fram att hela värdekedjan kring isbrytning fungerar relativt samordnat.
– När det gäller isbrytning finns ett mycket gott samarbete mellan myndigheter, konstruktörer, byggare och andra aktörer. Det har varit möjligt att bedriva utvecklingsarbete och utbildning, skapa god ingenjörskompetens, utveckla produkter och bygga dem efter behov.
Kan bana väg för fler fartygsbeställningar
Förhoppningen är att den första serien isbrytare inte blir en engångsaffär. Suojanen ser ramavtalet som ett strategiskt första steg.
– Detta ses som en viktig dörröppnare. När arbetet väl kan inledas och det blir möjligt att visa vad som kan göras, finns en stark övertygelse om att det blir ännu lättare framöver, säger han i den ursprungliga intervjun.
Han bedömer att USA:s behov inte kommer att stanna vid en enda serie isbrytare.
– Efter de här isbrytarna kommer USA att behöva nya fartyg, kanske också andra än isbrytare. Nu när förhandlingskanalerna är öppna och förfarandena etablerade finns det goda möjligheter att bygga även fler fartyg.
För finsk sjöfartsindustri kan detta innebära en lång period av stabil efterfrågan, i kontrast till de cykliska svängningar som ofta präglat varvsbranschen. På sikt kan beställningar från USA även stärka exportmöjligheter mot andra marknader som efterfrågar isgående fartyg – exempelvis Kanada och andra stater med arktiska eller subarktiska vatten.
Samtidigt återstår flera praktiska steg: detaljerade kontrakt, finansieringslösningar, bemanning och kapacitetsplanering på varven. Produktion av tunga isbrytare är resurskrävande och binder både dokkapacitet och specialistkompetens under lång tid.
Suojanen framhåller att den nuvarande strukturen – med stark teknisk utveckling, utbildade ingenjörer och erfarenhet av isgående tonnage – är en förutsättning för att kunna ta emot en beställning i den här storleksordningen.
Källa: Yle
