Rydöbruk i Hylte är ett industriområde intill Nissan där det länge bedrivits olika verksamheter som lett till att marken förorenats. Undersökningar har visat att området behöver saneras, dels för att minska risken för direktexponering för de som arbetar och bor inom området, dels för att hindra läckage från området till Nissan. SGU är huvudman för saneringsarbetet.
Länsstyrelsen i Hallands län har gjort undersökningar som visar att den översta metern av marken i Rydöbruk innehåller höga till mycket höga halter av tungmetaller. Det gäller såväl stora delar av industriområdet och dess omgivningar som en bostadsfastighet inom området. Framför allt har arsenik, bly, kadmium, koppar, kvicksilver och zink samt PAH påträffats i mycket höga halter.
Människor som bor och arbetar i området riskerar att direkt exponeras för föroreningarna. Dessutom finns det risk för läckage från marken till Nissans vatten. Länsstyrelsen i Hallands län har därför bedömt att åtgärder behöver sättas in för att minska riskerna. SGU är huvudman för åtgärdsarbetet.
SGU påbörjade undersökningar 2011 för att förbereda de åtgärder som behövs för att minska riskerna med föroreningarna. Undersökningarna avslutas under våren 2012. Preliminärt kommer åtgärder för efterbehandling att genomföras under 2013.
Rydöbruk har en lång industriell historia. På 1800-talet fanns järnbruk, kvarn, stampverk och garveri på bruksområdet. Mellan 1898 och 1944 tillverkades sulfitmassa i Rydöbruk, en process som krävde svavelsyra.
Syran framställdes i fabriken genom att svavelkis brändes i kisugnar. Svavelsyran bildades när rökgaserna tvättades med vatten i ett syratorn. Den brända svavelkisen bildade kisaska och det är till denna som föroreningarna i området förknippas.
Svavelkisen, en restprodukt från mineralbrytning, varierar i sammansättning beroende på var den brutits men har i sig höga halter av järn och andra metaller. Dessa finns till största delen kvar i kisaskan efter förbränningen.
Den höga järnhalten gjorde kisaskan lämplig som råvara i järnframställning men lönsamheten i detta var ofta dålig, på grund av låga järnpriser och höga fraktkostnader. För att göra sig av med kisaskan och ändå nyttiggöra den användes den därför i många fall för utfyllnad vid och i omgivningen av sulfitfabriker. Vid Rydöbruk finns spår av kisaska i marken på flera ställen.
