Europeiska unionens klimatpolitik är på väg att bli en av de mest ambitiösa i världen. Målet är att minska utsläppen av växthusgaser med 90 procent till år 2040 och nå nettonoll 2050.
Men den hårt upptrappade klimatkursen möter växande kritik – inte minst för de ekonomiska konsekvenserna.
En av de mest profilerade rösterna är den danske statsvetaren Bjørn Lomborg, som i en debattartikel i New York Post (februari 2025) beskriver EU:s strategi som ”ekonomiskt självmord förklätt till klimatdygd”.
Kraftigt ökade kostnader
EU har redan tidigare förbundit sig att minska utsläppen med 55 procent till år 2030, ett mål som slogs fast i klimatpaketet Fit for 55 (EU-kommissionen, 2021). Men det nya löftet till 2040 innebär ytterligare skärpningar och en snabbare omställning.
Enligt Lomborg lade EU under 2024 över 381 miljarder dollar på satsningar inom sol- och vindkraft, elbilar och andra klimatåtgärder – en summa som överstiger unionens totala försvarsbudget samma år (New York Post, 2025). Han pekar på att detta bidragit till att energipriserna i Europa varit omkring dubbelt så höga som i USA under 2023.
Kritiker varnar också för att energiintensiv industri flyttar produktion till länder med billigare energi. En stor del av elbilsbatterier tillverkas exempelvis i Kina, där kolkraft fortfarande dominerar (IEA, Global EV Outlook 2024). EU:s planerade koldioxidtullar är tänkta att motverka en sådan utveckling, men enligt Lomborg riskerar de att driva upp priserna inom unionen i stället.
Begränsad global effekt
Ett annat huvudargument i kritiken är att EU:s klimatåtgärder får liten betydelse i det globala sammanhanget. Enligt Internationella energiorganet (IEA) stod EU och Storbritannien tillsammans för drygt fyra procent av världens koldioxidutsläpp 2023, ungefär i nivå med USA:s knappt fem procent (IEA, CO₂ Emissions Statistics 2024). Samtidigt ökar utsläppen i stora utvecklingsländer som Kina, Indien och Indonesien.
Kina har sedan 1970-talet minskat sin andel energi från förnybara källor från cirka 40 procent till omkring 10 procent 2023, samtidigt som användningen av kol, olja och gas vuxit kraftigt (IEA, World Energy Outlook 2023).
Lomborg hänvisar till FN:s klimatpanel IPCC, vars modeller visar att EU:s klimatkurs skulle minska den globala temperaturökningen med endast 0,02 grader Fahrenheit till 2050 och 0,07 grader Fahrenheit till år 2100 (IPCC AR6, 2021; New York Post, 2025). Han menar därför att den globala effekten blir marginell, även om EU når sina mål.
Enligt Lomborg borde unionen i stället lägga större vikt vid innovation. Han pekar på tekniker som avancerad kärnkraft, koldioxidinfångning och nya generationens förnybara energikällor som möjliga alternativ till dagens omfattande subventioner. ”Att pumpa in biljoner i subventioner för opålitlig vind- och solkraft kommer inte att lösa klimatet. En smartare väg vore att satsa på innovation som gör grön energi billigare än fossila bränslen”, skriver han i New York Post.
Han varnar också amerikanska delstater, särskilt de med demokratiskt styre, för att kopiera den europeiska modellen. Enligt honom riskerar de att ”ropa in i vinden” om de försöker gå samma väg.
Fortsatt politisk strid
Klimatfrågan är sedan länge en av EU:s mest prioriterade politiska frågor. Samtidigt växer motståndet mot de ökade kostnader som omställningen innebär – både bland företag och väljare.
Frågan är om unionens klimatstrategi kommer att ses som en förebild för andra regioner, eller om den snarare blir ett varnande exempel på riskerna med att gå före i den globala energiomställningen.
Källor:
- Bjørn Lomborg, debattartikel i New York Post, februari 2025
- Europeiska kommissionen, Fit for 55 Package (2021)
- Internationella energiorganet (IEA), World Energy Outlook 2023, Global EV Outlook 2024, CO₂ Emissions Statistics 2024
- FN:s klimatpanel IPCC, AR6 Climate Change 2021
