Den sista norska kolgruvan på Svalbard stängdes i fjol somras och inga planer finns på att öppna nya. Samtidigt importerar norsk industri fortfarande stora mängder kol varje år, något som väcker frågor om hur snabbt utfasningen faktiskt kan ske.
Enligt uppgifter i den ursprungliga artikeln importerar norska industriföretag årligen över en miljon ton kol till smältverk och cementfabriker. Mer än hälften kommer från Colombia, där gruvdriften har kritiserats av människorättsorganisationer för tvångsförflyttningar och miljöskador.
Flera industrikällor uppger att de hellre hade köpt kol från Svalbard om produktionen fortsatt. Argumenten är att kolet därifrån anses ha bättre kvalitet, kortare transportväg och vara utvunnet under mer kontrollerade arbetsförhållanden. Kol från Colombia transporteras i dag över en sjöväg som är elva gånger längre än från Svalbard.
Trots att det statliga bolaget Store Norske har identifierat kol av industriell kvalitet på ögruppen finns inga planer på att återuppta brytningen.
Kol behövs i metallprocesser
Forskare vid NTNU menar att norsk industri fortfarande är beroende av kol i sina kemiska processer. Kol används i smältverk som reduktionsmedel för att avlägsna syre ur råvaror och framställa metall.
– Vi måste bli gröna och bort från kol och fossila bränslen. Men det är en bit kvar tills vi är där, säger NTNU-forskaren Maria Wallin i den ursprungliga artikeln.
Hon leder delar av forskningsprojektet ZeMe, Zero Emissions Metal Production, där industrin och forskare samarbetar för att nå målet om utsläppsfri industri till 2050 enligt Parisavtalet. Ett delmål är att minska utsläppen med 40–45 procent till 2030.
– Men att vi ska bli helt oberoende av kol är inte möjligt nu, säger Wallin.
Biokol och vätgas räcker inte
Ett alternativ som ofta diskuteras är att ersätta kol med biokarbon, det vill säga träkol. Men tillgången på råvara och produktion är begränsad.
– Det finns inte tillräckligt med skog och produktionskapacitet för att försörja all norsk industri i dag. Vi klarar inte att producera nog, säger Wallin.
Biokarbon är dessutom mer porös och svårare att hantera än traditionellt kol.
Vätgas är ett annat alternativ i vissa metallprocesser, men kräver stora mängder el för produktion. Den elen måste vara fossilfri för att ge klimatnytta.
– För att få tillräckligt med el måste vi bygga mycket vindkraft, solkraft eller utveckla kärnkraft, säger Wallin.
Samtidigt är metallpriserna relativt låga globalt, vilket gör att industrin tvekar inför kostsamma omställningar.
Hård global konkurrens
Norska smältverk konkurrerar med producenter i länder som Kina och Kazakstan, där kostnaderna är lägre och utsläppen ofta högre. Att ställa om produktionen riskerar att öka kostnaderna ytterligare.
– Om du producerar metaller på ett grönt sätt i dag kostar det mer än du får betalt för dem, säger NTNU-forskaren.
Geir-Henning Wintervoll, vd för smältverket Finnfjord, säger att det är svårt att ersätta kol helt.
– Jag har frågat mina kunder: Vill ni betala för koldioxidfritt stål? Då får jag ett unisont nej. Vi konkurrerar bland annat med Kina och Kazakstan, säger han i originalartikeln.
Företaget testar att ersätta delar av kolet med träbaserade material och att använda alger för att binda koldioxid från rökgaser.
– Vi hoppas kunna ersätta något av kolet, men vi måste förhålla oss till världens realiteter. Som det är nu behöver vi kol. Det är en helt ärlig sak, säger Wintervoll.
Lättare i cementindustrin
Cementindustrin använder kol som bränsle i ugnar och har lättare att ersätta det med avfall och biomassa. I Norge har Heidelbergs fabriker redan ersatt stora delar av kolet med alternativa bränslen.
Att fånga koldioxid från cementproduktion anses också enklare än i smältverk, där gaserna är mer utspädda.
Klimatforskaren Jan Ivar Korsbakken vid Cicero menar att frågan om kol i industrin är en del av ett större dilemma.
– Ska vi göra den smutsiga infrastrukturen renare och riskera att den används längre, eller ska vi fasa ut den? Det är svårt för industrin att fasa ut kol, men det får inte bli en ursäkt för att inte försöka, säger han i originalartikeln.
Källa: Arbeidsmanden/Lomedia.
