Vid Kevitsa nickel- och koppargruva i norra Finland hanteras varje år stora mängder sidosten – material som blir över när malmen bryts. 2024 uppgick mängden till omkring 22 miljoner ton, varav cirka 9,8 miljoner ton kunde återanvändas som så kallad tarvesten i dammar, gruvvägar och andra tekniska konstruktioner inom området. Resten måste läggas upp på särskilda sidostensområden.
Boliden uppger att återbruket är viktigt för att minska behovet av nytt krossmaterial och samtidigt begränsa miljöpåverkan.
– Krossat stenmaterial är en värdefull resurs som vi försöker nyttja så effektivt som möjligt. Förra året kunde vi använda 45 procent av sidostenen som tarvesten, säger Boliden EHSQ-chef Johanna Holm i ursprungsartikeln.
Regelverken styr vad som får återanvändas
Enligt miljötillståndet definieras tarvesten som sidosten med låg svavelhalt, under 0,3 procent. För att få använda stenmaterialet måste gruvan kunna visa att det inte riskerar att läcka ämnen som kan påverka vatten eller mark.
– Vi har gjort fördjupade analyser av sidostenens miljöegenskaper inför en tillståndsändring. Målet är att kunna använda mer sten inom området genom att precisera nuvarande kriterier, säger Holm.
Att ta stenen utanför gruvområdet är möjligt, exempelvis till vägbyggnad, men tillståndsprocessen är så omfattande att den i praktiken gör användningen orealistiskt dyr. Boliden framhåller därför att det mest resurseffektiva är att återanvända materialet på plats.
Provtagning sker fortlöpande vid brytningen. Det gör det möjligt att skilja malmförande sten från sidosten och samtidigt klassificera sidostenen efter svavelhalt. Sten med högst svavelhalt läggs i särskilda celler på upplagsområdet där den kapslas in.
Säkra upplag och detaljerad övervakning
2024 lades cirka 9,9 miljoner ton sten upp på Kevitsas sidostensområde, som omfattar omkring 300 hektar. Upplaget har flera tätande lager i botten för att hindra metaller från att rinna ut i miljön. Vatten som ändå når konstruktionen samlas upp och leds till särskilda dammar för rening.
– Bottenlagret består av tät morän, torv eller bentonitmatta. Konstruktionen uppfyller täthetskraven och hindrar vatten och föroreningar från att spridas, säger Holm.
Ytan täcks i sin tur med flera lager som ska hålla bort syre och vatten, eftersom främst svavelhaltigt material kan bilda sura ämnen vid kontakt med syre. Endast omkring 10 procent av sidostenen klassas som så kallad kapselsten – det material som kan bilda syra vid oxidation.
Damm övervakas upp till tio kilometer från gruvan
Stenhantering, transporter och sprängningar skapar damm, men Boliden följer spridningen genom mätstationer, kameror, drönare och analys av prover.
– Vi vet väl hur dammet beter sig. Förra året nådde finpartikulärt damm utanför gruvområdet endast vid ett tillfälle, säger Holm.
Mätningar visar att dammpartiklar i regel faller ned inom cirka 150 meter, men Boliden övervakar numera laskeum upp till tio kilometer från gruvan. Resultaten visar att spridningen normalt stannar inom två kilometer.
Särskild uppmärksamhet riktas mot om dammet påverkar växter, bär eller svamp. Biomonitorering görs vart tredje år av ett externt laboratorium.
– Undersökningarna bekräftar att även bär och svamp nära gruvan kan ätas utan risk. Till exempel kan man äta 1,8 liter lingon per dag året runt utan problem, säger Holm.
Frågor om damm och miljökontroll är centrala för verksamheter som Kevitsa. Erfarenheter från andra branscher – inklusive väderberoende energisystem som vindkraft och solkraft – visar att både damm, erosion och markstörningar kan skapa lokala risker om de inte hanteras strukturerat. Gruvan lyfter därför fram att detaljerad övervakning är avgörande för att kunna fortsätta återvinna material på ett kontrollerat sätt.
Källa: Boliden
