Trots det fagra talet om en påstådd tendens till att flytta hem industrier till Europa, ser verkligheten annorlunda ut. Enligt en färsk studie från den nederländska banken ING är utlokaliseringar av industrier fyra gånger vanligare än omlokalieringar till Europa sedan 2019.
Banken har bara registrerat 38 fabriksflyttar till Europa sedan 2019, jämfört med 172 produktionsenheter som lämnat Europa – fyra gånger fler.
"Knappt 30 % av de omlokaliseringar som registrerats sedan 2014 inträffade efter Covid-pandemin, vilket tyder på att störningar i leveranskedjan inte nämnvärt har avskräckt företag från att flytta ut sin produktion", skriver ekonomerna på ING.
Kostnaderna för att producera lokalt, inom alltså Europa, anses vara större än riskerna med att flytta verksamheter, även i en tid då geopolitiska spänningar ökar.
Den enda trösten är att ”omlokaliseringar [tillbaka till Europa], om än begränsade, har varit betydande i Frankrike, Italien och Tyskland, inom sektorerna för eltillverkning, textil och läder, livsmedelsbearbetning och transportutrustning”, konstaterar bankens ekonomer.
Orsakerna till svårigheterna för den europeiska industrin är många, konstaterar ING. Stigande energipriser sedan kriget i Ukraina, arbetskraftsbrist inom vissa sektorer och regelverk på nationell och europeisk nivå kan avskräcka investerare.
”Sedan 2019 har producentpriserna i eurozonens industrisektor, exklusive energi, stigit med 26 %, medan de bara har ökat med 1,4 % i Kina”, konstaterar Paul Berthier, ekonom på Rexecode, till tidnginen Les Echos. Kinas alls starkare ställning får nu multinationella företag att etablera FoU-verksamhet där. Detta är till exempel fallet inom bilsektorn, särskilt elfordon.
"Det är viktigt att européer tänker i termer av kompletta sektorvärdekedjor, med början i råvaror", säger Paul Berthier.
Lokal etablering av kemi-, stål- och kritiska metallindustrier är en hörnsten för utvecklingen av industrisektorer, enligt banken. Ett annat förbättringsområde skulle kunna vara att bättre integrera marknaderna i olika europeiska länder – den så kallade inre marknaden – för att göra det möjligt för tillverkare att nå alla 400 miljoner européer och uppnå stordriftsfördelar.
