Krönika -Vindkraften, framtiden och Dagens Industri.

I en ledare i Dagens Industri presenterade Frida Wallnor sin syn på Sveriges energiförsörjning. Att vindkraftsindustrin går på knäna är en helt korrekt observation och att därmed framtida projekt läggs på is är en helt realistisk bedömning. Wallnor tycks också ha svängt i kärnkraftsfrågan som hon nu inser är en viktig komponent för att bevara den svenska industrin och därmed välståndsnationen.

Wallnor ska också ha beröm för att uppmärksamma Vattenfalls märkliga reklamkampanj med Hollywoodskådisar. Sådana aktiviteter syftar bara till att reklamfolket på Vattenfall ska få åka på skojiga resor till främmande land och träffa kändisar. Vi andra blir mest irriterade på att de slösar med våra pengar.

Wallnor beklagar sedan att vindindustrins utsikter idag är ”mer eller mindre obefintliga” och att en del vindkraftsbolag hoppas på maktskifte. Dessa tankar får mig att rysa. Har vi kommit dithän att man röstar på den politiska kraft som kan ge mest pengar till det egna företaget eller branschen? Vindkraftsindustrin borde ha lärt sig den läxan nu. Att vara beroende av bidrag för att bli lönsamma är ingen bra strategi för den som tänker långsiktigt. 

Wallnor oroar sig för att vindkraften ska konkurreras ut av kärnkraften och att regeringen inte gör mer för att stötta vindkraftsindustrin. Hon oroar sig också för att regeringen har något emot vindkraft. Jag tror inte att så är fallet, men allvarligt talat, vad är det som är så bra med just vindkraft? 

Jag begriper ingenting av detta.

Vindkraften har ju visat sig vara en gökunge som tack vare de extremt volatila priserna de ger upphov till, i princip omöjliggör varje investering i ny svensk kraftproduktion. Inklusive vindkraft! 

Vindkraften är mycket dyrare än vad man vill göra gällande. Eftersom den bara fungerar när det blåser måste man alltid bygga backup så att vi kan koka kaffe även vindstilla dagar. Backupen blir naturligtvis mycket dyr eftersom den inte alltid får leverera. Kärnkraft är gjord för att generera basproduktion och behöver ingen backup, vilket är ett av skälen till att den blir billigare (vilket faktiskt också Frida Wallnor har förstått). Distributionsnätet blir också betydligt dyrare när man har många små produktionsenheter än få stora.

Wallnor tycks i alla fall anse att vindkraften är grön och ett måste för den gröna omställningen. Är den verkligen så grön som många hävdar? Mycket tveksamt. De flesta beräkningar på koldioxidutsläpp jag sett antyder att vindkraften är sämre än kärnkraft i det avseendet. Dessutom är spåren i den svenska naturen förskräckande. Betongfundament, tillfartsvägar och ledningsgator i samband med vindkraftsetableringar är så omfattande att ordet miljökatastrof inte är långt borta. Att sedan turbinbladen ännu inte kan återvinnas utan kommer att direktdeponeras är bara lök på laxen.

Den svenska vindkraften brottas dessutom med ett annat problem som få verkar ha uppmärksammat ännu. Om tio år, när den första SMR-reaktorn i Ringhals står färdig, kommer en stor mängd vindkraftverk tas ur drift för att de faller för åldersstrecket. En stor andel av vindkraftens utbyggnad kommer alltså framgent att handla om att ersätta gamla verk. Lustigt nog skulle en ”gallring” av vindkraftverk medföra att lönsamheten kommer tillbaka!

Hur har det blivit så här? Har vindkraften blivit en helig ko i det ”gröna” Sverige? Att vindkraften utgjort en väldigt tydlig symbol för allt som de miljöintresserade uppfattar som positivt är klart, men finns det substans i löftena? Jag anser inte det. Vindkraften är väl idag som vilken annan industri som helst. Den måste leva på sina egna meriter, inte på en dåligt informerad hejarklack bestående av politiker och medier som är beredda att ge subventioner i stora mängder.

Regeringen lät SAABs personbilar gå i graven utan att slösa bort en massa pengar i understöd. Är det annorlunda med vindkraften? Nej, man gör bäst i att hålla fingrarna borta även från denna näringsgren.

Att en viktig publikation som Dagens Industri har lockats ner i denna avgrund av tyckande, känslor, symbolhandlingar och skatteslöseri är beklagligt. 

Sven Olof Andersson Hederoth