Stålindustrins utsläpp kan fördubblas om ny teknik dröjer

Foto: Deutsche Fotothek/Wikimedia Commons

 

Stålindustrin kan fördubbla sin andel av de globala koldioxidutsläppen om den inte gör mångmiljardinvesteringar i utsläppsbegränsande teknik under de närmaste fem till tio åren. Det visar en ny studie från Lunds Tekniska Högskola (LTH) som letts av Valentin Vogl.

– Om industrin inte vidtar några åtgärder under de kommande fem åren för att fasa ut kolintensiva masugnar, kan de sammantagna utsläppen från järn- och ståltillverkning fördubblas från nuvarande beräkningar, säger Valentin Vogl i ett pressmeddelande från LTH.

I studien fann forskarna att utsläppen som är inlåsta i sektorns framtid är upp till två tredjedelar lägre än man tidigare befarat, vilket skulle möjliggöra för en koldioxidsnål övergång tidigare än vad man tidigare räknat med. Men enligt dem kan detta bara ske om det görs snabba framsteg inom koldioxidavskiljning eller teknik för tillverkning av stål med vätgasteknik, i kombination med tillräcklig grön väteproduktion.

– Det finns risk för att en stor möjlighet att begränsa utsläpp redan har missats eftersom ett stort antal stålverk som byggdes i Kina i början av århundradet kommer att renoveras mellan 2021 och 2023. Samtidigt finns det hopp om att ett globalt bindande avtal 2025 kan hjälpa till att förhindra nya ominvesteringar i masugnsbaserad stålproduktion runt om i världen, säger Valentin Vogl.

Forskarna menar att det krävs politiska  åtgärder för att fasa ut masugnar med traditionell teknik och annan industriutrustning som inte är kompatibel med Paris-avtalet.  

Studien, som publicerats i energitidskriften Joule, kvantifierar utsläppen från industrin baserat på faktiska historiska driftsmönster för stålproduktionsutrustning. Den innehåller data från 858 masugnar världen över.

– Resultaten av vår studie är faktiskt hoppfulla. Vår studie indikerar att den tekniska kolinlåsningen i stålsystemet faktiskt är mindre än vad som ofta antagits i tidigare forskning. Framtida utsläpp från stål drivs inte av långlivat kapital, utan av implementeringstakten för ny teknik och tillhandahållandet av förnybar energi och en minskning av stål- och energibehovet. Utan snabba framsteg gällande detta kommer driften av nuvarande stålproduktionsutrustning sannolikt att förbruka betydande mängder av världens återstående koldioxidbudget, tillägger Valentin Vogl.